Den otäcka lukten når mina näsborrar och jag väcks ur mina
drömmar. Jag reser mig upp och lutar mig med ena handen mot det mjuka och
sunkiga underlaget. Vilset ser jag mig omkring i hopp om att få lite
klarhet om vart jag är.
Jag befinner mig
på ett tåg. Syndarnas tåg. Resan är lång. Oändlig. Stanken oföreställbar. Och
dess resenärer evigt eländiga.
Jag ser hundratals
pinade själar bredvid varandra i långa led, likt andra världskrigets marsch tåg,
fast dessa oförmögna att röra sig. Vissa sitter, vissa står. Alla med samma
plågade miner och grimaser som de med all sin makt försöker dölja, för det är
denna outhärdliga stank som framkallar dessa ansiktsuttryck. Denna kvava luft
gör det tungt att andas och varje andetag är ett helvete. Förfärligt och
stingande svider och liksom bränns det i näsan och hela vägen ner till
lungorna. Som att andas in frätande syra.
Varför gör ingen
någonting?? Varför försöker ingen få bukt med denna fruktansvärda odör? Varför
låtsas alla som ingenting, när det är tydligt att alla lider?
Jag försöker ta
mig fram till en tjej som är den enda av alla som lagt märke till mig och
förmodligen förstått att jag i detta helvete inte hör hemma. Jag tränger mig
fram bland de tätt packade människorna samtidig som jag försöker andas så lite
som möjlig. När jag väl kommer fram till henne tvivlar jag länge på att öppna
munnen för att prata med henne, jag vill inte att denna smutsiga luft ska få
förorena min mun också. Näsan och lungor räcker väl. Efter mycket möda och
tankar om hur jag ska formulera min fråga säger jag ”Förlåt, men varför är alla
ni arma själar samlade här på detta tåg och vad är det som stinker så
ohyggligt? ” tjejen ser skamset på mig och ser sig blygt omkring på de andra
innan hon tyst svarar ”Vi har alla syndat. En väldigt enkel och lätt förekommen
synd, men ack så hänsynslös mot våra medresenärer.” Hennes ord gör mig inte
visare så jag ser förvirrat på henne. Hon ser besvärad ut men försöker förklara
på nytt ”vi kunde inte kontrollera våra mänskliga behov då vi på den packade,
kvava tunnelbanan lät våra gasutsläpp härja fritt”. Jag kan inte hindra mig
själv från att flina, detta var det mest tragikomiska jag någonsin hört! Men
när jag sedan tänker efter, alla gånger jag suttit på tunnelbanan och inte
kunnat andas på grund av obehagliga dofter från andra människor, så tycker jag
att de förtjänar sitt egna lilla helvete. Jag tänker tillbaka på tjejen och det
hon sagt, hur bisarrt men samtidigt komiskt det faktiskt är. Jag brister ut i
skratt, men försöker snabbt stoppa mig. Luftintaget och doften blir för
överväldigande. En sådan mäktig och förgiftande lukt, omöjlig att beskriva till
den som själv aldrig upplevt den.
Jag känner mig
plötsligt yr och ser inte längre klart. Jag faller handlöst ner på golvet och
med ett sista motvilligt andetag, domnar jag bort och allting svartnar.
