Syndarnas oändliga resa

Den otäcka lukten når mina näsborrar och jag väcks ur mina drömmar. Jag reser mig upp och lutar mig med ena handen mot det mjuka och sunkiga underlaget. Vilset ser jag mig omkring i hopp om att få lite klarhet om vart jag är.

    Jag befinner mig på ett tåg. Syndarnas tåg. Resan är lång. Oändlig. Stanken oföreställbar. Och dess resenärer evigt eländiga.

    Jag ser hundratals pinade själar bredvid varandra i långa led, likt andra världskrigets marsch tåg, fast dessa oförmögna att röra sig. Vissa sitter, vissa står. Alla med samma plågade miner och grimaser som de med all sin makt försöker dölja, för det är denna outhärdliga stank som framkallar dessa ansiktsuttryck. Denna kvava luft gör det tungt att andas och varje andetag är ett helvete. Förfärligt och stingande svider och liksom bränns det i näsan och hela vägen ner till lungorna. Som att andas in frätande syra.

    Varför gör ingen någonting?? Varför försöker ingen få bukt med denna fruktansvärda odör? Varför låtsas alla som ingenting, när det är tydligt att alla lider?

    Jag försöker ta mig fram till en tjej som är den enda av alla som lagt märke till mig och förmodligen förstått att jag i detta helvete inte hör hemma. Jag tränger mig fram bland de tätt packade människorna samtidig som jag försöker andas så lite som möjlig. När jag väl kommer fram till henne tvivlar jag länge på att öppna munnen för att prata med henne, jag vill inte att denna smutsiga luft ska få förorena min mun också. Näsan och lungor räcker väl. Efter mycket möda och tankar om hur jag ska formulera min fråga säger jag ”Förlåt, men varför är alla ni arma själar samlade här på detta tåg och vad är det som stinker så ohyggligt? ” tjejen ser skamset på mig och ser sig blygt omkring på de andra innan hon tyst svarar ”Vi har alla syndat. En väldigt enkel och lätt förekommen synd, men ack så hänsynslös mot våra medresenärer.” Hennes ord gör mig inte visare så jag ser förvirrat på henne. Hon ser besvärad ut men försöker förklara på nytt ”vi kunde inte kontrollera våra mänskliga behov då vi på den packade, kvava tunnelbanan lät våra gasutsläpp härja fritt”. Jag kan inte hindra mig själv från att flina, detta var det mest tragikomiska jag någonsin hört! Men när jag sedan tänker efter, alla gånger jag suttit på tunnelbanan och inte kunnat andas på grund av obehagliga dofter från andra människor, så tycker jag att de förtjänar sitt egna lilla helvete. Jag tänker tillbaka på tjejen och det hon sagt, hur bisarrt men samtidigt komiskt det faktiskt är. Jag brister ut i skratt, men försöker snabbt stoppa mig. Luftintaget och doften blir för överväldigande. En sådan mäktig och förgiftande lukt, omöjlig att beskriva till den som själv aldrig upplevt den.

   Jag känner mig plötsligt yr och ser inte längre klart. Jag faller handlöst ner på golvet och med ett sista motvilligt andetag, domnar jag bort och allting svartnar.

Styrda samhällen - nu och då

När jag tar mig en titt på medeltiden ser jag något som jag även ser mycket i dagens samhälle; den ständiga pressen att passa in. Det fanns många regler och normer som sa hur man skulle vara och vad som var rätt & fel. Romanen om rosen var boken som lärde folket, bland annat, hur de skulle bete sig, klä sig och få till det i sängkammaren. Det finns stora likheter mellan Romanen om rosen och dagens media, som ständigt talar om för oss nutida människor hur trenden ser ut just nu, hur vi kan krydda till våra sexliv och hur vi ska sminka oss för att exempelvis se yngre ut. Medeltiden sägs vara en väldigt kaosartad tid i våran historia men människorna på den tiden levde ändå under stor kontroll. Kanske är det bara så att vi människor behöver och trivs med att leva i ett kontrollerat samhälle? Att ha en järnhand som styr oss, lite vägledning. Annars hade väl detta, rätt bisarra, sätt att styra samhället på försvunnit för längesen?

Sommarläsning

Av de böcker jag läst i sommar har jag valt att berätta om "Fatta Eld" av Suzanne Collins. Det är den andra boken i triologin The Hunger Games och efter att ha läst första boken, Hungerspelen, kunde jag knappt vänta till att fortsätta läsa Suzanne Collins spännande berättelse.

Förväntningarna jag hade var att boken skulle vara lika bra som första och att den skulle underhålla mig lika mycket! Och det gjorde den minst sagt. Jag blev helt fast och att lägga ifrån sig boken var väldigt svårt. Kunde ligga ända in på småtimmarna och läsa till att ögonen inte längre orkade hålla sig öppna.

Suzanne Collins skriver på så vis att hon inte bara avslutar sina böcker med en cliffhanger, utan även alla kapitel. Hon beskriver väldigt omsorgsfullt omgivningen så att man får en väldigt tydlig bild av hur Panem fungerar och ser ut. Även om boken delvis handlar om ett klyshigt triangeldrama så finns det en twist som gör det hela mer spännande. Katniss (huvudrollen och berättaren i boken) blir utsatt för situationer och dilemman jag aldrig tidigare läst om och Collins kommer ständigt med nya händelser och plot twists som är annorlunda och helt oväntade. Det tycker jag är väldigt udda bland dagens alla böcker, att hitta en bok som har en ny och unik handling. Hon skriver humoristiskt och man kan inte annat än önska att det var en själv som skrivit dessa underbara böcker som är del av The Hunger Games triologin.


Catarina Jonsson, N11e Östra Real